Är det konstigt?

Helvete vad svårt det är. Att vara ensam hur man än gör, hur mycket man än förklarar så kan inte en annan människa förstå. 

All den energin jag har lagt ner för att försöka få så många runt om mig att förstå, att så här känns det, gör mig alldeles slut i hela kroppen. Många dagar så försvinner hoppet om att kunna leva ett normalt liv.

Min frustration är total och snart spricker jag igen. Om och om så klättrar man och kämpar som en idiot upp för den där "stegen" som ska leda till det bättre, och så faller man pladask ner på botten. Och det behövs så lite som att känna att man är övergiven för att någon kanske inte lyssnar på vad man säger.

Jag kämpar och kämpar och kämpar så otroligt mycket, men det är ingen som ser det för att allt sker inom mig. 

Jag kämpar och håller mig på bra humör och försöker att inte tänka på allt tråkigt och sen blir det lite för mycket och jag blir nedstämd och ledsen igen.. då är det som att alla glömmer bort att jag varit glad någonsin..
Samma sak när jag är glad, då glömmer dom bort att jag egentligen inte mår bra.. Dom gör saker i min närhet som inte är bra för mig... alkohol i stora mängder tex. Just nu är det inget för mig, det ökar min ångest så jävla mycket eftersom oftast ska mitt välmående tas upp.. Och ändå kan dom närmaste inte förstå det och kanske för EN dag skita i att dricka 6 glas vin eller 8 öl.. Kan man inte bara dricka ett/två glas vin? Kan det inte räcka en dag?

Ja, jag blir tokig. Jag kan ju inte göra någonting tillsammans med någon, för, för det mesta ska det alltid bli fest, eller drickas. Ska jag då sitta hemma och gräva ner mig och bli den zombie alla mina nära inte vill att jag ska vara för det är så jävla jobbigt för dom också? Ja, jag kan iaf inte förstå..

Visst dom förstå inte mig heller vilket gör allting till ett stort dilemma.

Dom inom vården har sagt att jag måste försöka släppa fram mina känslor och känna nu eftersom jag hållit allt inom mig i över 10 år. Jag gör det nu, och då blir det för jobbigt för mina närmaste. Hur fan ska jag göra då? Ska jag förlora mina närmaste för att jag ska försöka bli frisk nu?

Ja det är inte konstigt att man tillslut tappar livslusten när ingenting funkar. Man tappar hoppet. För att man lever i en värld där ingen kan förstå dig.
Tänk er att ni fastnat med benet mellan två stora träd som fallit, ni kan inte ta er därifrån men lyckas ringa en vän och dom kommer och hjälper dig.
Jag har fastnat i mitt liv och den ända som förstå är jag själv. Och ingen av mina nära kan hjälpa mig för dom inte förstår.

Shit pommes

Förlåt för min otroligt dåliga uppdatering. Det är sommar, och då är man ju mer ute än framför datorn =)

Lovar att jag ska sätta mig ner och berätta massa om vad vi gjort nu under dessa veckor!

Men jag bjussar på några bilder tills vidare!

Sista dagen innan vår bilsemester =)

Åh vad kul vi ska ha! Längtar så mycket, ska bli så skönt att få göra något annat för en stund! Och det bästa av allt är att vi ska till Kolmården! Hehe Dellarna, here i come!
Skulle kunna bo i deras bassäng =)

Fick mitt objektiv i förrgår, mycket bra blev det, nu kan jag zooma from hell! =)
Blir perfekt till Kolmården också =)

Blir inte så mycket uppdatering vilket ni kanske förstår =) Ha en underbar vecka! Kramar!

For me, it isn´t over.

Saker som hänt för så många många år sedan och som för de flesta är en självklarhet att redan gått igenom och gått vidare är för mig inte över än.
Jag har inte pratat och rett ut saker som hänt. Så för mig så spelas mitt förflutna på repeat.
Jag lever i dået många dagar av veckan..

Det jobbigaste av allt och som får mig att få en stor klump i magen varje gång jag tänker på det är att, de dagarna som är bra så skiner jag upp som en sol, och alla runt om mig verkar då börja tro att allt är som vanligt igen och sen när nedgången kommer tillbaka så står många där med hakan nere i golvet inte förstår ingenting, vart är den glada Vickan? Varför är du så arg?
ARG?!
Näe jag är inte arg även om jag ser ut att vara det, jag är faktiskt ledsen och förtvivlad, vet inte vart jag ska ta vägen, vet inte vem jag ska vända mig till för att känna mig trygg, för vart jag än vänder mig så finns någon som "kanske kan såra" mig.
Jag har förklarat så många gånger om att jag inte är arg, jag är bara ledsen och oförstående varför just jag kunde ha så otur med så mycket, jag är upprörd, rädd att någon ska svika mig..Igen.. Att bli sviken, jag vill inte det.. så om då någon blir arg på mig när dom tror jag är arg så blir allt fel, för jag är inte inte arg på dom, jag är ju det på allt annat som hänt förr..
En vän till mig gav ett bra exempel. "
Är man riktigt upprörd och förbannad på något/någon och inte vet vart man ska ta vägen, och så kanske man sparkar som satan på en brevlåda. Inte är det för att man är arg på brevlådan inte, utan på någon/något helt annat. Man måste bara få ut sina känslor någonstans, ".
Och olyckligtvis så är det den/det som är en närmast som får ta smällen...
Det ända jag behöver om någon vill ge sig in i det här med mig,
är att vinna mitt förtroende.. få mig att lita på dig. Visa mig att jag är trygg hos dig.

Jag lever i ett jävla dilemma just nu där jag faktiskt ser mig själv som den största fienden. Jag vill inte göra någon illa, men hur jag än vrider och vänder på det så kommer någon i kläm.
Om ingen ska komma till skada förutom jag, så är det ju för fan bara att packa sina grejer och sticka, lämna allt och vara själv.
Jag vet inte vad jag ska göra.. just nu så känns allt konstigt. Kan inte ens öppna min mun för då blir allt fel. Snart kan jag inte ens andas så blir någon ledsen.

Flera människor har sagt till mig att det är min tur nu att vara ledsen och släppa ut mina känslor, men det verkar inte vara gå, för alla andra blir ju mer ledsna.
Jag vill inte heller att människor som finns i min omgivning finns där bara för att.. och att dom bara sitter och väntar på att lämna livet som innefattar mig.. Lämna mig nu i såna fall... Alla har vi egna val. Jag tänker inte vara någon som får er att stanna kvar för att ni tycker synd om mig.
Klart jag inte vill varan ensam, det vill väl ingen?
Jag är ensam i det här eftersom det inte finns särskilt mycket stöd från någon "grupp" som kan förklara för mina närmaste om vad som riktigt pågår med mig.. Och jag har svårt att förklara det också.. jag vet inte så mycket om vad andra kan göra för mig för att underlätta när det är som värst eftersom det är så nytt för mig med.

Önskar jag var perfekt..
Just nu är jag ett utspritt pussel med flera bitar borta.

Don´t tell me everything is gonna be okey

Måndag, arbetslös, börjar redan sova hela tiden. Är det för att tiden ska gå snabbare? Är det för att slippa vara vaken och känna all ångest som direkt man öppnar sina ögon dyker på en?
Kan jag inte bara få bil bättre snart? Jag vill kunna njuta av sommaren som alla andra. Känna glädje mer än två dagar i stöten. Ge kärlek till alla jag håller kär.

På något konstigt sätt så tror jag att om jag går och köper något nytt så ska jag bli gladare. Fast jag vet innerst inne att det inte är så. Jag får bara ångest efteråt eftersom jag slösat pengar.
Anledningen varför jag skriver så är för att jag just klickade hem ett nytt objektiv.
Jag fråga Daniel före om han tycker det är värt.
Och egentligen är det så eftersom det är ett av mina största intressen..

Ångesten är bland det värsta som finns. Jag får ångest av allt.
När jag äter.
När jag sover för länge.
När jag är bland folk.
Om jag glömt att borsta tänderna.
Om jag inte städar...
Ja det slutar inte där.. och det är olidligt.
Jag önskar bara att det tog slut någon gång.

Något positivt är att vi snart åker på semester och bara ska göra roliga saker.. längtar bort nu. Vill få mig själv på andra tankar för en stund så det blir säkert bra.

Näe nu ska vi ut och cykla med Dottan, hon är ett monster idag.

Ha en underbar kväll.

Ps. Tack för alla fina kommentarer, det hjälper mig.. .Ds

Från toppen till botten.

Tänk att det endast tar någon sekund så är jag nere på botten. Jag känner mig värdelös. Jag blir ledsen för ingenting och när ingen runt om förstår och bara blir arg tillbaka så blir det definitivt inte bättre. Då blir dom ett hot för mig och mitt välmåeende. Verkar inte hjälpa hur många gånger man än förklarar hur det är heller. Snart ger jag upp, jag verkar ju ändå bara förstöra för alla.

Mil.

Sådär ja! För någon timma sen så höll jag på somna. Var så jäkla trött så jag sa till Danne att han skulle väcka mig om en kvart. Då sa han att vi skulle ut och cykla istället, vilket kändes as jobbigt då, men jag gjorde det! Och fan vad härligt det är nu!
Har säkert cyklat över en mil idag på min nya bike :D StoltÄgare.Nu
Nu ska jag bara ta en dusch, hoppas på att älsklingen vill byta sängkläder under tiden och sen bara mysa ner oss i sängen och somna i varandras famnar! <3

Många godnatt-kramar.

Blåsväder

Hej hej hej.
Var just och köpte mig en ny cykel. Finns ju inte att få tag på begagnade heller och vill ju inte vänta tills det är höst.
Min nya är jätte fin och har tre växlar, 1,2 och 3 :P Den är svart och har fina kurvor. Sadeln skulle jag kunna byta till en skönare, men jag vill inte slänga ut så mycket mer pengar än vad jag redan gjort.

Sen till en annan rolig sak. Jag kom in på de kurser jag sökt till nu i höst. Vilket känns jätte bra. Hoppas det kommer kännas lika bra när jag ska börja. Men just nu så är jag jätte glad att jag kom in iaf.

Nu ska jag sätta mig i soffan, går ju inte vara ute knappt i detta väder, man blåser ju bort tametusan.
Ha en bra dag! Kram

Lita.

Mina tankar sviker ytterligare en dag i mitt liv. En dag som började så bra. Denna dag skulle ju vara bra! Eller det var vad jag hoppades på iaf.
Det har varit och kommer fortsätta vara många dåliga dagar i mitt liv en tid framöver. Och det är jätte jobbigt. Tankarna förvränger så mycket för mig, får mig att tro att det sker just i detta nu fast det inte gör det. Jag blir tokig på allt det här.
Förr, så fick jag samma känslor inom mig, att något inte stod rätt till och sen visade det sig att det stämde.  Gång på gång fick jag reda på saker och blev sviken. Har så otroligt svårt att lita på människor i min omgivning och då spelar det ingen roll om dom funnits i mitt liv länge eller inte.
Är så energitagande att känna en så olustig känsla hela tiden om att nått inte står rätt till, att man snart ska få veta att någon gjort något elakt.
Jag försöker tänka att jag känner så bara för att jag varit med om det tidigare så många gånger och bara för att jag tänker på det. Men tankarna tar över och känns som verklighet.
Jag är så rädd för allt just nu. Jag vill ju inte bli bränd igen, nu vill jag ta mig upp till ytan och ta ett djupt andetag, fylla mina lungor med luft som gör att jag orkar.

"Mina tankar, min verklighet"

Fallets dag.

Mulet ute och det blev sovmorgon. Det satt bra kan jag säga. Kom inte i säng förrän klockan 02.00 igår.
Hade en supertrevlig kväll med Empan. Skulle ha ätit surströmming men blev en plocksallad från Kvantum istället =) Funkade lika bra, eller nu försöker jag bara övertyga mig själv:P

Idag så ska vi upp till Krångfors på Fallets dag. Kanske ta en fika, titta när dom släpper på allt vatten, tusan så mäktigt!

Näe måste nog ta en macka eller två nu, börjar kurra i min maaage.
Ha en fin söndag! Kramar

Detta kommer få mig ensam.

Att ständigt gå och undra hur länge andra ska orka tar kol på mig. Nästan så mycket att jag är beredd på att vända på kappan själv. Jag vill inte såra någon. Och det sjuka är att jag inte hatar någon som finns i min närhet just idag även om jag uttrycker mig så.. det är mina onda och mörka tankar som tar över mig. Det är mitt förflutna som lever kvar i mig och där med upplever jag allt hela tiden och där kommer ilskan ifrån, ilskan, ledsamheten, att känna sig ensam. Och på så sätt så går det ut över alla som är mig nära.
När det blir så, så tar ångesten över och jag orkar inte mer. Då faller jag på botten av det mörkaste mörka. Jag vill heller inte bli lämnad, och då kommer tanken, är det bättre att lämna själv? Gå sin väg och låta alla andra få må bra. För dom mår ju faktiskt bättre utan mig.
Dessa tankar gör mig GALEN. Och dessa dagar så tappar man tron om att det någonsin kommer bli bra.

Hur ska mina anhöriga kunna förstå och kontrollera allt som kommer från mig, all skit?

Jag får panik när jag tänker att jag kommer förlora allt bra jag har. Äntligen så har jag bara fina personer i min närhet, och så mår jag såhär. Vad händer när dom inte orkar nå mer?! Då kommer jag stå själv kvar, fan jag får panik!

Jag har träffat den finaste människan i världen. Den perfekta killen som egentligen får mig att må bra. Den snällaste ni kan tänka er. Och så får jag denna diagnos. Och jag sårar honom varje dag. Jag vill inte det. Jag vill inte må såhär.
Och när det är såhär så vill ja inget hellre än att allt ska vara över idag och att jag inte längre ska ha denna diagnos, för just nu så känns det som jag kommer förlora honom genom att jag är som jag är idag. Han kan ju trots allt må bättre utan allt jävla tjat och tjaffs från mig.
Älskar verkligen honom, spelar ingen jävla roll vad andra säger om diagnosen Borderline, att det handlar om att inte bli lämnad, men så är det inte. Eller jag vill inte bli lämnad heller. Men jag började älska denna människa när jag hade min bättre period, mådde betydligt bättre än på länge. Då föll jag för honom. Älskar han över hela mitt hjärta, det kan ingen ta ifrån mig.

Snälla ge mig bättre dagar än dom här.

Love you all!

Jag insåg just att min statistik stegrat med höga steg på kort tid! Väldigt kul måste jag säga! =) Tack för det mina vänner!

Varit en bra dag idag, eller jag har inte haft tid att känna varken ångest eller att tänka på allt som hänt.
Har varit en fullspäckad dag med bland annat bilköp faktiskt, en Volvo v70 (nej vi ska inte ha barn än). Slänger ut en bild imorn. Sen har jag och Lisa flängt omkring ute hela eftermiddagen/kvällen, fotat, jobbat med Doris ständiga dragande (vilket är ett h-vete just nu). Kommer bli att köpa en grimma till henne, men eftersom hon är så satans liten så finns det naturligtvis ingen i hennes storlek.

Jaja nog om det.

Åker och hämtar hem karl och skjutsar hem min kära vän.

Hoppas ni haft en underbar dag/kväll! Många kramar till er där ute!

Varmt i hjärtat.

Jag vill tacka alla för fina kommentarer och mail jag fått! Det gör mig stark! =)

Många kramar!

Fuck lill-lördá!

Ingen jävla "lill-lördá" här inte! Här kör vi på Lan alá City Ville.
Vad tror vi om Lisas hållning?

Ledigvecka.

Jag har en vecka ledigt nu, är så skönt, men lite varmare kunde det ju vara ute.
Mina solrosor som jag satt förra veckan har redan börjat växa! Jag är så stolt!  =)
Och nu när jag skriver det så kommer jag på att jag nog måste gå och vattna lite!
Nu såg jag även att andra blommor jag satt slagit ut =) Herremin vad jag är en duktig trädgårsarbetare =)

Idag har vi varit i Byske och grattat Maja som fyller hela 18 år idag, ett stort grattis till dig! =)
Sen åkte vi till stan och gjorde några ärenden och jag hamnade inne på Ådells och råkade köpa på mig målar grejjor för över 500:- ! Dra mig baklänges! Men samtidigt så är det ju ting som jag kommer att ha kvar länge =)

Näe nog skrivet! Ska samla mig, ladda telen och sen ut på en längre promenad med Dottan.

Ha en bra kväll allesammans!