For me, it isn´t over.

Saker som hänt för så många många år sedan och som för de flesta är en självklarhet att redan gått igenom och gått vidare är för mig inte över än.
Jag har inte pratat och rett ut saker som hänt. Så för mig så spelas mitt förflutna på repeat.
Jag lever i dået många dagar av veckan..

Det jobbigaste av allt och som får mig att få en stor klump i magen varje gång jag tänker på det är att, de dagarna som är bra så skiner jag upp som en sol, och alla runt om mig verkar då börja tro att allt är som vanligt igen och sen när nedgången kommer tillbaka så står många där med hakan nere i golvet inte förstår ingenting, vart är den glada Vickan? Varför är du så arg?
ARG?!
Näe jag är inte arg även om jag ser ut att vara det, jag är faktiskt ledsen och förtvivlad, vet inte vart jag ska ta vägen, vet inte vem jag ska vända mig till för att känna mig trygg, för vart jag än vänder mig så finns någon som "kanske kan såra" mig.
Jag har förklarat så många gånger om att jag inte är arg, jag är bara ledsen och oförstående varför just jag kunde ha så otur med så mycket, jag är upprörd, rädd att någon ska svika mig..Igen.. Att bli sviken, jag vill inte det.. så om då någon blir arg på mig när dom tror jag är arg så blir allt fel, för jag är inte inte arg på dom, jag är ju det på allt annat som hänt förr..
En vän till mig gav ett bra exempel. "
Är man riktigt upprörd och förbannad på något/någon och inte vet vart man ska ta vägen, och så kanske man sparkar som satan på en brevlåda. Inte är det för att man är arg på brevlådan inte, utan på någon/något helt annat. Man måste bara få ut sina känslor någonstans, ".
Och olyckligtvis så är det den/det som är en närmast som får ta smällen...
Det ända jag behöver om någon vill ge sig in i det här med mig,
är att vinna mitt förtroende.. få mig att lita på dig. Visa mig att jag är trygg hos dig.

Jag lever i ett jävla dilemma just nu där jag faktiskt ser mig själv som den största fienden. Jag vill inte göra någon illa, men hur jag än vrider och vänder på det så kommer någon i kläm.
Om ingen ska komma till skada förutom jag, så är det ju för fan bara att packa sina grejer och sticka, lämna allt och vara själv.
Jag vet inte vad jag ska göra.. just nu så känns allt konstigt. Kan inte ens öppna min mun för då blir allt fel. Snart kan jag inte ens andas så blir någon ledsen.

Flera människor har sagt till mig att det är min tur nu att vara ledsen och släppa ut mina känslor, men det verkar inte vara gå, för alla andra blir ju mer ledsna.
Jag vill inte heller att människor som finns i min omgivning finns där bara för att.. och att dom bara sitter och väntar på att lämna livet som innefattar mig.. Lämna mig nu i såna fall... Alla har vi egna val. Jag tänker inte vara någon som får er att stanna kvar för att ni tycker synd om mig.
Klart jag inte vill varan ensam, det vill väl ingen?
Jag är ensam i det här eftersom det inte finns särskilt mycket stöd från någon "grupp" som kan förklara för mina närmaste om vad som riktigt pågår med mig.. Och jag har svårt att förklara det också.. jag vet inte så mycket om vad andra kan göra för mig för att underlätta när det är som värst eftersom det är så nytt för mig med.

Önskar jag var perfekt..
Just nu är jag ett utspritt pussel med flera bitar borta.