All den energin jag har lagt ner för att försöka få så många runt om mig att förstå, att så här känns det, gör mig alldeles slut i hela kroppen. Många dagar så försvinner hoppet om att kunna leva ett normalt liv.
Min frustration är total och snart spricker jag igen. Om och om så klättrar man och kämpar som en idiot upp för den där "stegen" som ska leda till det bättre, och så faller man pladask ner på botten. Och det behövs så lite som att känna att man är övergiven för att någon kanske inte lyssnar på vad man säger.
Jag kämpar och kämpar och kämpar så otroligt mycket, men det är ingen som ser det för att allt sker inom mig.
Jag kämpar och håller mig på bra humör och försöker att inte tänka på allt tråkigt och sen blir det lite för mycket och jag blir nedstämd och ledsen igen.. då är det som att alla glömmer bort att jag varit glad någonsin..
Samma sak när jag är glad, då glömmer dom bort att jag egentligen inte mår bra.. Dom gör saker i min närhet som inte är bra för mig... alkohol i stora mängder tex. Just nu är det inget för mig, det ökar min ångest så jävla mycket eftersom oftast ska mitt välmående tas upp.. Och ändå kan dom närmaste inte förstå det och kanske för EN dag skita i att dricka 6 glas vin eller 8 öl.. Kan man inte bara dricka ett/två glas vin? Kan det inte räcka en dag?
Samma sak när jag är glad, då glömmer dom bort att jag egentligen inte mår bra.. Dom gör saker i min närhet som inte är bra för mig... alkohol i stora mängder tex. Just nu är det inget för mig, det ökar min ångest så jävla mycket eftersom oftast ska mitt välmående tas upp.. Och ändå kan dom närmaste inte förstå det och kanske för EN dag skita i att dricka 6 glas vin eller 8 öl.. Kan man inte bara dricka ett/två glas vin? Kan det inte räcka en dag?
Ja, jag blir tokig. Jag kan ju inte göra någonting tillsammans med någon, för, för det mesta ska det alltid bli fest, eller drickas. Ska jag då sitta hemma och gräva ner mig och bli den zombie alla mina nära inte vill att jag ska vara för det är så jävla jobbigt för dom också? Ja, jag kan iaf inte förstå..
Visst dom förstå inte mig heller vilket gör allting till ett stort dilemma.
Dom inom vården har sagt att jag måste försöka släppa fram mina känslor och känna nu eftersom jag hållit allt inom mig i över 10 år. Jag gör det nu, och då blir det för jobbigt för mina närmaste. Hur fan ska jag göra då? Ska jag förlora mina närmaste för att jag ska försöka bli frisk nu?
Dom inom vården har sagt att jag måste försöka släppa fram mina känslor och känna nu eftersom jag hållit allt inom mig i över 10 år. Jag gör det nu, och då blir det för jobbigt för mina närmaste. Hur fan ska jag göra då? Ska jag förlora mina närmaste för att jag ska försöka bli frisk nu?
Ja det är inte konstigt att man tillslut tappar livslusten när ingenting funkar. Man tappar hoppet. För att man lever i en värld där ingen kan förstå dig.
Tänk er att ni fastnat med benet mellan två stora träd som fallit, ni kan inte ta er därifrån men lyckas ringa en vän och dom kommer och hjälper dig.
Jag har fastnat i mitt liv och den ända som förstå är jag själv. Och ingen av mina nära kan hjälpa mig för dom inte förstår.
Tänk er att ni fastnat med benet mellan två stora träd som fallit, ni kan inte ta er därifrån men lyckas ringa en vän och dom kommer och hjälper dig.
Jag har fastnat i mitt liv och den ända som förstå är jag själv. Och ingen av mina nära kan hjälpa mig för dom inte förstår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar