Är det konstigt?

Helvete vad svårt det är. Att vara ensam hur man än gör, hur mycket man än förklarar så kan inte en annan människa förstå. 

All den energin jag har lagt ner för att försöka få så många runt om mig att förstå, att så här känns det, gör mig alldeles slut i hela kroppen. Många dagar så försvinner hoppet om att kunna leva ett normalt liv.

Min frustration är total och snart spricker jag igen. Om och om så klättrar man och kämpar som en idiot upp för den där "stegen" som ska leda till det bättre, och så faller man pladask ner på botten. Och det behövs så lite som att känna att man är övergiven för att någon kanske inte lyssnar på vad man säger.

Jag kämpar och kämpar och kämpar så otroligt mycket, men det är ingen som ser det för att allt sker inom mig. 

Jag kämpar och håller mig på bra humör och försöker att inte tänka på allt tråkigt och sen blir det lite för mycket och jag blir nedstämd och ledsen igen.. då är det som att alla glömmer bort att jag varit glad någonsin..
Samma sak när jag är glad, då glömmer dom bort att jag egentligen inte mår bra.. Dom gör saker i min närhet som inte är bra för mig... alkohol i stora mängder tex. Just nu är det inget för mig, det ökar min ångest så jävla mycket eftersom oftast ska mitt välmående tas upp.. Och ändå kan dom närmaste inte förstå det och kanske för EN dag skita i att dricka 6 glas vin eller 8 öl.. Kan man inte bara dricka ett/två glas vin? Kan det inte räcka en dag?

Ja, jag blir tokig. Jag kan ju inte göra någonting tillsammans med någon, för, för det mesta ska det alltid bli fest, eller drickas. Ska jag då sitta hemma och gräva ner mig och bli den zombie alla mina nära inte vill att jag ska vara för det är så jävla jobbigt för dom också? Ja, jag kan iaf inte förstå..

Visst dom förstå inte mig heller vilket gör allting till ett stort dilemma.

Dom inom vården har sagt att jag måste försöka släppa fram mina känslor och känna nu eftersom jag hållit allt inom mig i över 10 år. Jag gör det nu, och då blir det för jobbigt för mina närmaste. Hur fan ska jag göra då? Ska jag förlora mina närmaste för att jag ska försöka bli frisk nu?

Ja det är inte konstigt att man tillslut tappar livslusten när ingenting funkar. Man tappar hoppet. För att man lever i en värld där ingen kan förstå dig.
Tänk er att ni fastnat med benet mellan två stora träd som fallit, ni kan inte ta er därifrån men lyckas ringa en vän och dom kommer och hjälper dig.
Jag har fastnat i mitt liv och den ända som förstå är jag själv. Och ingen av mina nära kan hjälpa mig för dom inte förstår.

Shit pommes

Förlåt för min otroligt dåliga uppdatering. Det är sommar, och då är man ju mer ute än framför datorn =)

Lovar att jag ska sätta mig ner och berätta massa om vad vi gjort nu under dessa veckor!

Men jag bjussar på några bilder tills vidare!

Sista dagen innan vår bilsemester =)

Åh vad kul vi ska ha! Längtar så mycket, ska bli så skönt att få göra något annat för en stund! Och det bästa av allt är att vi ska till Kolmården! Hehe Dellarna, here i come!
Skulle kunna bo i deras bassäng =)

Fick mitt objektiv i förrgår, mycket bra blev det, nu kan jag zooma from hell! =)
Blir perfekt till Kolmården också =)

Blir inte så mycket uppdatering vilket ni kanske förstår =) Ha en underbar vecka! Kramar!

For me, it isn´t over.

Saker som hänt för så många många år sedan och som för de flesta är en självklarhet att redan gått igenom och gått vidare är för mig inte över än.
Jag har inte pratat och rett ut saker som hänt. Så för mig så spelas mitt förflutna på repeat.
Jag lever i dået många dagar av veckan..

Det jobbigaste av allt och som får mig att få en stor klump i magen varje gång jag tänker på det är att, de dagarna som är bra så skiner jag upp som en sol, och alla runt om mig verkar då börja tro att allt är som vanligt igen och sen när nedgången kommer tillbaka så står många där med hakan nere i golvet inte förstår ingenting, vart är den glada Vickan? Varför är du så arg?
ARG?!
Näe jag är inte arg även om jag ser ut att vara det, jag är faktiskt ledsen och förtvivlad, vet inte vart jag ska ta vägen, vet inte vem jag ska vända mig till för att känna mig trygg, för vart jag än vänder mig så finns någon som "kanske kan såra" mig.
Jag har förklarat så många gånger om att jag inte är arg, jag är bara ledsen och oförstående varför just jag kunde ha så otur med så mycket, jag är upprörd, rädd att någon ska svika mig..Igen.. Att bli sviken, jag vill inte det.. så om då någon blir arg på mig när dom tror jag är arg så blir allt fel, för jag är inte inte arg på dom, jag är ju det på allt annat som hänt förr..
En vän till mig gav ett bra exempel. "
Är man riktigt upprörd och förbannad på något/någon och inte vet vart man ska ta vägen, och så kanske man sparkar som satan på en brevlåda. Inte är det för att man är arg på brevlådan inte, utan på någon/något helt annat. Man måste bara få ut sina känslor någonstans, ".
Och olyckligtvis så är det den/det som är en närmast som får ta smällen...
Det ända jag behöver om någon vill ge sig in i det här med mig,
är att vinna mitt förtroende.. få mig att lita på dig. Visa mig att jag är trygg hos dig.

Jag lever i ett jävla dilemma just nu där jag faktiskt ser mig själv som den största fienden. Jag vill inte göra någon illa, men hur jag än vrider och vänder på det så kommer någon i kläm.
Om ingen ska komma till skada förutom jag, så är det ju för fan bara att packa sina grejer och sticka, lämna allt och vara själv.
Jag vet inte vad jag ska göra.. just nu så känns allt konstigt. Kan inte ens öppna min mun för då blir allt fel. Snart kan jag inte ens andas så blir någon ledsen.

Flera människor har sagt till mig att det är min tur nu att vara ledsen och släppa ut mina känslor, men det verkar inte vara gå, för alla andra blir ju mer ledsna.
Jag vill inte heller att människor som finns i min omgivning finns där bara för att.. och att dom bara sitter och väntar på att lämna livet som innefattar mig.. Lämna mig nu i såna fall... Alla har vi egna val. Jag tänker inte vara någon som får er att stanna kvar för att ni tycker synd om mig.
Klart jag inte vill varan ensam, det vill väl ingen?
Jag är ensam i det här eftersom det inte finns särskilt mycket stöd från någon "grupp" som kan förklara för mina närmaste om vad som riktigt pågår med mig.. Och jag har svårt att förklara det också.. jag vet inte så mycket om vad andra kan göra för mig för att underlätta när det är som värst eftersom det är så nytt för mig med.

Önskar jag var perfekt..
Just nu är jag ett utspritt pussel med flera bitar borta.

Don´t tell me everything is gonna be okey

Måndag, arbetslös, börjar redan sova hela tiden. Är det för att tiden ska gå snabbare? Är det för att slippa vara vaken och känna all ångest som direkt man öppnar sina ögon dyker på en?
Kan jag inte bara få bil bättre snart? Jag vill kunna njuta av sommaren som alla andra. Känna glädje mer än två dagar i stöten. Ge kärlek till alla jag håller kär.

På något konstigt sätt så tror jag att om jag går och köper något nytt så ska jag bli gladare. Fast jag vet innerst inne att det inte är så. Jag får bara ångest efteråt eftersom jag slösat pengar.
Anledningen varför jag skriver så är för att jag just klickade hem ett nytt objektiv.
Jag fråga Daniel före om han tycker det är värt.
Och egentligen är det så eftersom det är ett av mina största intressen..

Ångesten är bland det värsta som finns. Jag får ångest av allt.
När jag äter.
När jag sover för länge.
När jag är bland folk.
Om jag glömt att borsta tänderna.
Om jag inte städar...
Ja det slutar inte där.. och det är olidligt.
Jag önskar bara att det tog slut någon gång.

Något positivt är att vi snart åker på semester och bara ska göra roliga saker.. längtar bort nu. Vill få mig själv på andra tankar för en stund så det blir säkert bra.

Näe nu ska vi ut och cykla med Dottan, hon är ett monster idag.

Ha en underbar kväll.

Ps. Tack för alla fina kommentarer, det hjälper mig.. .Ds

Från toppen till botten.

Tänk att det endast tar någon sekund så är jag nere på botten. Jag känner mig värdelös. Jag blir ledsen för ingenting och när ingen runt om förstår och bara blir arg tillbaka så blir det definitivt inte bättre. Då blir dom ett hot för mig och mitt välmåeende. Verkar inte hjälpa hur många gånger man än förklarar hur det är heller. Snart ger jag upp, jag verkar ju ändå bara förstöra för alla.