Hade jag inte varit någon nära just nu, varit upp i någon hela tiden så skulle ingen måsta ta all skit som ska ut ur mig.. Då hade min ilska gått ut på mig själv istället. Ibland när jag kämpar som mest och verkligen försöker hålla inne allt så vill jag bara slå på något eller slå min skalle in i väggen bara för att få slippa känna allt hat, smärta, ja känna allt ont inom mig.. Men när man lever med någon, när man är upp i sina nära vänner, så är det så otroligt lätt att en dålig dag går ut över dom, och då är det oftast så att det inte har med dom att göra, dom har inte gjort något, utan som jag så många gånger har skrivit och sagt så handlar det om allt jag just nu måste ta tag i. Jag måste gräva på de djupaste djup för att sedan klättra upp igen.
Förr var jag alltid en superglad tjej, sprallig och ville alltid göra något kul. Men nu är hon borta för ett tag, och vi hoppas att hon kommer tillbaka.
Men är det så jävla konstigt att jag har mina sämre dagar?! Ni som vet vad som hänt under åren måste förstå att det inte är lätt att hålla uppe humöret ibland, snälla säg att ni förstår...
Jag vill bara att det här ska ta slut, jag orkar inte vara ledsen mer, jag orkar inte bli missförstådd mer, jag vill inte att hur mycket jag är försklarar så förstår ingen ändå.. den energin är snart slut.. och så kommer jag inte visa några som helst känslor, kommer fan att bli som en staketpinne och bara stå där, inte ha något att säga , för vad jag än säger så blir ju allt fel..
Och jag förstår så väl att det är jobbigt att måsta ta massa skit, obefogad skit många gånger, men såhär ligger landet. När min ångest är på högsta nivån och jag dom dagarna nästan tippar över och håller på att få ångestattacker, och det kommer en snäsig kommentar från mig till någon nära, så är det inte så att det är menat till just dig. Det ÄR allt inom mig som talar för mig. Du förstår nog inte hur mycket ångest jag har, över allt jag gör. Spelar ingen roll om jag går ut med hunden, då får jag ångest över att jag kanske går för kort bit eller när jag lagar mat så tycker jag att jag är för dålig på det, eller när jag tvättar och inte tar upp tvätten när jag hade planerat så känner jag mig dålig, när jag inte visar kärlek till min älskling på flera dagar så är det som att jag staffar mig själv med ångest..
Och varför kan jag inte slappna av, lita på alla?! När mitt välmåeende är som sämt så litar jag inte på någon, ta det inte personligt, det bara blir så. Ibland kan jag inte styra vad som komma skall, jag kan inte hantera jobbiga situationer som en diskussion.. och det västa av allt är att jag inte kan begära att någon ska förstå.. jag har förstått det nu, det kan inte vara lätt för dom som är mig nära, för jag är ju okontrollbar.. en tickande bomb. Så jag ber så hemskt mycket om ursäkt till er som får stå ut varendaste eviga dag med mitt upp-och-ner-jag.
Ps. sorry för dessa nedstämda inläggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar