Nog var det gud förbannat. Det kan inte hålla i sig mer än 2 dagar så skiter det sig. Enligt de flesta så borde inte så lite göra att allt rasar. Men tyvärr kan inte bara en människa säga till mig att nu är allt bra och så är det så. Utan det tar tid för mig. Jag har inte fått någon tid hittills att vara den jag har gått och blivit så jag lever efter den jag är idag även om jag inte vill vara såhär. Nej ingenting av vad jag säger är lätt att förstå, säkert som en ända dimma.
Även svårt att förstå detta. Jag kan gå och ha ångest dygnet runt i flera dagar, känna dödslängtan eftersom den smärtan som ligger och pyr inom mig är ibland outhärdlig. För det mesta kommer panik attackerna. Många gånger kväver jag dom eftersom det oftast blir ett jävla liv och är någon i min närhet där när det sker så får de ta all skit. Vilket jag mår skit dåligt över. För när det kommer så är inget riktat mot någon specifik människa, det är frustration över allt som hänt, allt elakt som förföljt mig så länge, det som bara växt och växt. Och då blir det bara en massa missförstånd.. Allt blir så bakvänt. Blir då någon arg på mig så klarar jag knappt av det, då faller hela min värld i bitar och jag känner mig ännu mer ensam än vad jag redan gör.
Det kanske är som det står skrivet att människor som lider av Borderline har svårt att ha någon nära?
Ska det vara så? Att när man varit utsatt för våldtäkt, misshandel, blivit bedragen på olika sätt m.m så ska man sen få det straffet att ingen kan leva med en? Är det jag som ska få det straffet?!? Näe det är ni som ska ha det! Ni som gjort mig så förbannat illa att jag till och med utvecklat en personlighetsförändring. Jag får ingen rätsida hur jag än vrider och vänder på det.
Är det konstigt att man ibland söker sätt som ska ta bort den smärtan som finns där hela tiden? Är det konstigt att man ibland vill ge upp hela livet.. när det aldrig kommer finnas någon som kan förstå fullt ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar