Det är svårt att andas ut när man inte ens får chansen att göra det.

Jag har svårt att visa mitt välmående för andra för jag vill helst att alla andra ska må bra först. I nästan hela mitt liv så har jag tänkt att mina problem inte är någonting jämförelsevis med andras. Men en dag tog det stopp och då hade det gått för långt. Jag hade för mig själv nått botten. Jag var så långt nere att jag inte trodde att jag skulle kunna ta mig upp igen, jag gav upp. 

Ibland kan jag tänka, "fanns det ingen som hade märkt någonting, ingen som kunnat rädda mig innan det var för sent?", men jag kan inte klandra någon eftersom jag aldrig förklarade allvaret förens det var för sent, jag fick alltså skylla mig själv, tyvärr. 

Det är samma sak idag. Jag visar inget utåt, håller skenet uppe. Varför? Kanske dels för att en del frågor är jobbiga, men för det mesta är det för att jag vill få en paus och inte hela tiden tänka på allt negativt, få skratta och för en stund få må bra, bättre..

Året som var, var väldigt turbulent. Trodde för en stund att allt var på väg att ordna sig för mig. Att jag hade träffat nya människor som kunde förstå mig och ge mig en chans till en underbart liv. Men det var tyvärr inte min tur då, när jag behövde det som mest. Och jag föll pladask på ruta noll igen..

Från att ha haft hemska tankar över livet och inte alls fått den hjälp jag behövt så var det mesta som hände förra året inget jag behövde. 

Jag har även hela tiden haft några få människor i min närhet som funnits för mig, men det är inte alltid jag tagit den chansen.. Jag är van att bara skyvlla undan mina problem för andra, vill ju inte tynga någon med mina problem.

Och jag vet att det är så otroligt dumt att göra det, för i slutändan så hamnar jag för långt nere och det tar tillslut stopp igen.

Jag är i en depression just nu.. jag vill inte det.. men jag är det. Jag har sökt hjälp en än gång, men väntetiden är lång. Dagarna som går är inte den andra lik. Vissa dagar vill jag bara ligga kvar i sängen och drömma mig bort till ett bättre ställe. Men skulle det fungera? Näe, för det har jag provat. Allt kommer ikapp en vart man än befinner sig. Andra dagar är jag på bättre humör och jag ljuger för mig själv och ger järnet i allt jag gör. 

Inte konstigt det blir förvirrande för alla människor i min närhet. 

Jag får ångest för ingenting och jag tar på mig allt som händer omkring mig. Jag får dåligt samvete för saker som jag inte själv rår för, för saker jag inte har något med att göra. Får ångest om jag säger fel saker. 

Jag har dåligt minne och jag tycker att mina dagar är fullspäckade fast än jag inte har något att göra.

Jag är rädd att glömma höra av mig och får ångest om jag glömmer det.

Vill bara brista ut i gråt till någon som det inte känns konstigt att göra det till. Till någon som jag inte ska få ångest att jag gjort det till efteråt.

Allt i min värd är ut och in just nu och allt jag gör just nu kan bli fel. 

Jag är expert på att vara där för alla andra som också har problem, och när jag då själv hamnar i depression så är det svårt att hålla sig ovanför ytan hela tiden. 

Det är aldrig någonsin någon som har sagt till mig att jag ska finnas för alla, det är jag själv som väljer det, och just nu så vet jag att det inte är bra för mig, eftersom jag inte får någon lugn stund att tänka på mina egna problem, tänker bara på alla andras problem och välmående.

Vet att det är fel, men hur säger man till dom man älskar att man inte kan finnas där för dom? 

Och varför känns det så jävla svårt att släppa fram ens egna problem för en gångs skull.. Och när man gör det för en gångs skull, ska man då får ångest efteråt?

Förstår om allt detta jag skriver är rörigt, men det är alla mina tankar just nu, och dom är oändliga. 

På något sätt så är det en lättnad att skriva vad som är ett problem för en gångs skull för.. att inte behöva hålla uppe skenet varje dag, precis överallt.

 " jag hörde sånger i mitt huvud, men dom kom aldrig ut "