Tack

Hej!

Först vill jag tacka alla läsare att ni är så många =) Det värmer.

Dålig dag idag tyvärr, vilket gör att det inte är så kul för er ytterligare en gång.
Att få skriva av sig här är en lättnad för mig. Är nog väldigt lätt för många att tänka att det inte är så smart osv. Men bättre att ta skriva av mig och sen känna en lättnad istället för att gå runt och vara otrevlig mot folk.

Det var relativt bättre ett tag. Men så kom det över mig igen..
Jag är dålig, jag går på tå för att jag tror att allt som händer är mitt fel, tror att alla runt om mig är mina fiender.
Men kroppen fungerar nog så på automatik. Som så att sånt som kan göra en illa tar man avstånd ifrån ex. att sätta handen på den varma spisplattan.
Samma sak händer inom mig på grund av allt som hänt. Det händer även om jag önskar över allt annat att det inte ska hända.
För mig så kan ju andra människor göra mig illa. Det har tyvärr blivit så att det är på automatik för mig. Det känns många gånger att dom i min närhet tycker det är så konstigt och att jag bara borde lita på dom.
Det är bara inte det.

Ångesten tar över mig. Det börjar med att det tar ut sig på min kropp. Det gör ont i armarna, det känns som att någon står och slår, hårt. Första gången gjorde det så jävla ont, men efter så många år så är det bara skönt.. för då tänker jag på något annat för en liten stund. Men den stunden är inte så lång. Sen tar ångesten över min hjärna.. Tankarna snurrar som den värsta karusell man kan tänka sig. Jag kan inte placera när saker hänt längre. Jag blandar ihop år, personer, vad jag sagt. Jag känner mig dement.
Jag blir tyst.. kryper in i mig själv. Och det ända jag önskar är att någon trygg person tar tag i mig, även om jag säger att jag inte vill, och bara är där, håller om mig och säger att allt kommer bli bra.

Det är så obehagligt att en obehaglig händelse som påverkat mig så mycket, förträngs i min hjärna.. och att det skulle gå så fort innan min hjärna gjort det. Det är skrämmande. Det ända jag vet är att jag inte vill träffa personerna i fråga. Jag är rädd. Jag fråga mig själv hur i helvette jag ens kunde säga någonting till dessa människor. Jag fick ju den responsen jag hela tiden går på tå för att får. Att allt är mitt fel, att jag är dålig. Jag fick det ju bekräftat. Då är det så.
Samtidigt som jag känner mig så sårad så känns det som att det kanske är mitt fel. Jag kan bara inte komma ihåg hur det kunde bli mitt fel. Men då kommer ju tankarna att jag säkert har förträngt det som med så mycket annat.
Allt blir en ända röra och det gör ont.
Det är skrämmande att livet på andra sidan sånna här gånger verkar så mycket bättre.